Alla har vi skal, eller ja snarare en attityd om hur vi vill vara och uppfattas utåt. Jag vill uppfattas som en glad och possitiv person. Hoppas att jag gör de, trotts det så gömmer jag mej varje dag bakom smink. Det är viktigt för mej att kunna ändra mitt utseende efter hur jag känner mej för tillfället. Det är viktigt att jag kan göra vad jag vill när jag vill. Och att ingen och inget lyckas rämna den fasad jag byggt upp. Nån gång ibland händer det att nån gör de, tar ett gigantiskt kliv över den där magiska gränsen och jag låter det hända. Men vadå, man måste ju låta sej vara lite sårbar med annars är man ju hård som en sten och det är ju ingen eller hur? Klart jag kan ha en kall attityd och inte säga ett ord om det som jag inte vill. Men å andra sidan så är det rätt skönt att känna att man kan uppvisa en kall attityd med, det är liksom befriande inte behöva vara känslsoaktig över huvudtaget. Ibland är det skönt att strunta i de man borde göra och släppa hämningarna och utgå ifrån att det blir en bra grej. Jag är inte kall egentligen, jag är kort, koncis och exakt i framställningen om vad jag vill ha. Vad jag behöver just nu. Jag struntar i vad man borde göra eller snarare inte borde göra.

Usch vad svamligt det här blev. Nån kanske fattar oredan iaf.

Är det inte konstigt ibland, hur verkligheten kraschar rätt in i ens egen lilla misserbla bubbla till värld? Här går man omkring och tycker synd om sej själv och inte är på topp, och så händer något och helt plötsligt som en blixt från klar himmel så inser man att ens egna bekymer är så små att dom inte ens borde platsa på världskartan. Självklart är ju ens egna personliga problem stora för en, men när olyckor händer andra så förstår man egentligen skillnaden på mörka moln på himlen och regnskurar, om man säger så.

En barndomskompis till mej blev förlamad från åttonde ryggradskotan och neråt igår när han dök på för grunt vatten, hemma i Roasjö. Pappa ringe och berättade idag. Jag blev chokad och rädd och allt bara snurrade för mej när jag stod där på jobbet och försökte boka kläder. Jag fick total blackout. Förstod först inte vad jag höll på med, började nästan gråta till råga på allt. Stod nog stilla och tittade på klockan i minst 5 minuter. Det är inte så att vi har dirket kontakt nu, men det kändes. Vi har ju ändå växt upp i samma lilla byhåla, åkta samma taxi till skolan, badat, spelat bränboll, och mobbats sen vi vart små.
Jag började fundera.. Det hände i en sjö vi alla som växt upp i Roasjö badat i,  det kunde hänt vem som helst. Och så händer det honom. Det är inget man önskar åt någon. Man blir helt kall när man tänker på att det kunde vara en själv som gjort det där dyket, som var där när det hände. Dessutom, att det inte hänt tidigare.. Det är konstigt bara de.

Ingen förtjänar att bli förlamad. Ingen förtjänar ett liv i rullstol. Jag hoppas, vill och önskar att det är rehabiliteringsbart, och att du tillslut kommer att kunna gå igen. Håller verkligen tummarna för att det går att laga dej.

Nu var det några dagar sen jag skrev lite. Inte för att det finns så mycket att berätta om, eller jo det finns det ju egentligen. Men det tänker jag inte göra idag eller just nu ändå. Kanske kommer lite senare, när jag kommer på hur jag ska skriva och vad jag vill att alla andra ska veta.

Numera känns mina helger jättelånga. Det känns som att jag hinner med jättemycket, men samtidigt så gör jag ingenting. Ungefär. Träffade Sandra i fredags, och det var fest i lördags. Allt var trevligt. Nån gång mitt i natten hamnade jag på krogen, efter tolv, nästan ett var nog klockan. Jag vart lagom måtligt full liksom.. Tänkte inte mycket mer på de. Men helt plötsligt vart jag cpfull. Jag kom på i natt hur det gick till. Jag shota, sånna där shost som smakar äpple. Jag fick dom av nån. Inte konstigt att jag vart sjukt full, efter allt jag drukit innan krogen med. Men men, det löst ju sej, på nåt sätt kom jag ju hem klockan 10.00 i söndags morses.

Nej nu sitter jag här och förösker äta frukost, men mår mest bara illa. Det känns som att maten sväller i munnen på mej. Som att jag håller på att bli sjuk, fast jag är fullkomligt frisk. Hel mysko känsla i alla fall.

Formulerade en rätt udda tanke i natt med, när jag inte kunde sova. Undra om man ska våga fråga, och vad man i så fall får för svar?

Nej, måste engagera mej i att dricka upp mitt kaffe innan jag ska till jobbet om ungefär en kvart.

Japp, nu är de på papper. Jag ska spendera 4 veckor i oktober/november i Lund, eller iaf i närheten.
Har tackat ja till kursen där. Så jag ska plugga...
eller börja i alla fall..
Leva som fattig student, oh yea. (Eller inte).

Är på blogghumör idag. Eller, jag bara måste skriva det här i alla fall =P

Håller på att lyssna iegnom de tre böckerna av Stieg Larsson. Det jag hittils har lyssnat är bra, jävligt bra.
Dom är vidriga och hemska och innehåller sjukt mycket sexistisktvåld, långsökta skämt och klockrena situationer. Men oh, så bra. Man bara fastnar för dom, man älskar dom samtidigt som man hatar dom för dom är så hemska, ibland vågar man knappt lyssna. Men ändå tvingar man sej till att göra de, suger åt sej som en svamp. Det var längesen jag sa att jag älskade en bok. Jag älskar dom här tre böckerna =D

Dom har gett mej lusten att läsa tillbaka. Jag är faktiskt på rätt bra humör när jag kan drömma mej bort i bokens värld.

När det nästan har gått en hel dag utan att jag tänkt på dej, skickar du ett sms.
Snacka om dålig tajming..

Helvete.

---

Får väl tillbringa kvällen framför TV:n. Lär inte orka annat, det är ju så varmt ute. Känns sm att kaffet aldrig kallanar heller.
Please give me strenght to look forward.

Usch, jag känner mej tragisk. Har drömt massa romantiska saker, som att personen jag tycker om bara står där utanför min dörr en vacker dag och ber om förlåtelse och att jag då struntar i alla principer och har mega hot sex med honom och grejjer. WTF is wrong with me?

Suck liksom, värsta amrekanska romatiska komedi slutet liksom. "hej 27dresses" kinda.

Kan jag inte bara inse att det aldrig kommer hända. Det närmaste romantiska jag nånsin kommit så, är att jag blivit bjuden på bio, middag och en enda gång har jag fått blommor skickade till mej. (Okej att jag freakade ur och ifrågasatte varför i helvete, liksom. Men det är en annan historia).

Jag sitter fast här i romantiska drömmar om att "drömprinsen" finns där ute och ska komma och ta mej härifrån. Like it ever would happen. Lev i verkligehten istället, Emelie!

Jag kan inte kolla på filmer som handlar om relationer. Jag börjar gråta.. jag gråter när jag ser lyckliga människor, jag gråter när jag ser ensamhet, jag gråter när anda människor gråter.

Överallt ser jag P, eller nåt som påminner om de som har hänt, eller snarare inte hänt kanske man ska säga.

Var är glädjen? Glädjen och lyckan i mitt liv? Jag jämför allt med innan.

Jag är trött. Jag tror att jag behöver semester. Kanske skulle ta ut nån vecka ändå, fast vad ska man göra liksom? Det finns ju inget vettigt att göra ändå. Sitta hemma och spela Wow är ju inget alternativ om man tar ut lite semseter liksom. Dessutom är den här sommaren ännu en sommar i raden av skitsommrar, dvs det bara regnar hela tiden. Solen lyser med sin frånvaro.

Funderar på att lägga ner min blogg, det är ju ändå inte så många som läser så vem skulle sakna den?

Idag var första dagen på Cellbes. Det var helt okej :) Helt klart över förväntant.
Tänkte liksom att det är ännu ett av raden klädföretag som behandlar den inhyrda personalen som om dom inte var ett skit värda. Men så var det verkligen inte.

Alla där var jättetrevliga, och man blev liksom glad av att vara där. Trotts att hälften av dom som var där var MP anställda så trivdes jag på ett sätt som liknar de som gjorde att jag trivdes på Hejco. Synd bara att det inte är samma folk, och att dom flesta på Cellbes är 35+.

Att jag dessutom behövde pina mina fötter i helt nya oanvända truckskor gjorde dagen seg och tråkig, att det var enkelt att göra allt man skulle göra, gjorde dagen drygare än nåt annat. Dessutom var ju kläderna inte dom snyggaste heller. Typ i stil med vad min mormor betraktar som mode. Medans jag skulle bedömma de som tantigt.

Men vad gör de när en av de skönaste snubbarna i Borås jobbar där? Han gav mej flera uppslag till vad jag ska blogga om. Dessutom stod vi och snackade musik i typ två timmar. Han är helt insöad på punk. Och så har han Black Jack med "Inatt Inatt" som ringsignal på mobilen. Jag garvade massor :P

Han fick mej att gå med i facket igen. Aja, det kan de ju va värt om dom ska skära ner på MP som det ryktas om. Ifs får jag ju en bra anledning att byta jobb då, men ändå.

Nej, nu ska jag geeka mej och bara slappna av, jag tjänar dessutom bra på Cellbes, mera plus i kanten ^^


Jo förresten, Alex Schulmans blogg är så jävla rolig ^^ Ville bara säga de =D

Måndag idag, drygt. Men men, de ringde precis från MP. Finally.. Eller vad man ska säga.
Imorrn börjar jag på Cellbes, helt cp tider. Men man slutar tydligen tidigt på fredagar. Så, ja det blir nog hänga på Millan på torsdag :)

Sitter och funderar på hur jag ska lösa problemet med min pappa. Men jag tror itne det finns någon bra lösningn ifs, så jag kanske inte ens ska fundera mer är nödvändigt.

Borde däremot ta mej till stan och handla. Är lite hungrig, men jag orkar inte >.<

Galet, galet, galet.. Men så jäkla kul!! =D

Tjejkväll igår. Skulle sett på film, käkat flottig pizza och dricka vin.
Det blev tjejkväll, vi käkade flottig pizza men vi drack mer än bara vin och vi hamande på krogen. Men som sagt det var kul, och även om vi gick därifrån vid ett tiden, så hade vi kul fram tills dess. Sen blev det vidrig kebabrulle på Campino. (Ett måste om man festar i Borås liksom, finns inget ställe med godare så kallad "natta"-mat).

Bilder från igår fnns i bilddagboken :)

Dessutom tog vi taxi från Millan till stan, det är SJUKT DYRT här. Var bara tvungen att säga de.

Jag har vetat i ungefär 2½h nu att jag kommit in på de här högskoleprogrammet
http://www.jth.hj.se/doc/1521

och på den här kursen:
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=320&lukas_id=INFB23

Kursen ska jag gå, det vill jag verkligen och jag ska göra allt jag kan för att faktiskt fixa så jag kommer dit ner mellan 20 oktober och 19 november i höst. Det är målet.

Men så kom jag in på Interaktiv Visualisering och Mediedesign i Eksjö. Sitter och väger för och nackdeler, skapar långa listor i huvvet. Jag ville ju bli lärare, eller hur? Det var ju de jag ville. Eller?
Jag kommer sitta här och fråga mej om och om igen, hur jag vill ha det, om jag vill varför jag inte skulle vilja osv osv.

Fördelar:

• Det är en utbildning som jag garanterat kommer tycka är jätterolig.
• Jag kommer garanterat stortrivas
• Jag kan jobba alldeles enskilt i min egna takt
• Jag har en bra start in på något som jag fatiskt har sug efter, fast ändå inte
• Jag kommer fårjobba med grafik
• Jag kommer slippa en massa folk runt omkring mej hela dagarna (misstolka mej inte, men jag behöver vara ifred ibland.)

Nackdelar:

• Jag blir inte lärare
• Jag kommer inte få ge det av mej själv som jag faktiskt kommit på att jag vill dela med mej till andra
• Jag kommer inte få chansen att kunna sätta mina funderinga, tankar kring inlärning i verket
• Jag kommer inte ens få chansen att hjälpa någon som verkligen behöver de från början
• Jag kommer för långt bort åt fel håll. (Eksjö ligger ju nästan på andra sidan Sverige härifrån ju)
• Jag är inte säker på att jag verkligen vill plugga där överhuvudtaget.
• Hade jag kommit in på lärarutbildningen så hade jag gått den.

---

Listorna kan göras jättelånga. Jag vet inte, hade utbildningen legat i jänköping då hade jag kunnat pendla, sen hoppa av om det inte varit något för mej, men det kan jag ju itne göra nu när den ligger i Eksjö, det är jättlångt bort. Se själ på kartan liksom.

Nej jag vet verkligen inte om detta är något för mej, känns som att det blir fel vad jag än väljer.

Alternativt om jag inte börjar plugga så ska jag plugga upp bland annat engelska b och matte b på komvux eller så, och sen söka mej ner till malmö eler kanske växjö. Neråt vill jag i alla fall, orkar inte vara kvar här och det verkar vara lite för kallt för mej uppe i Örebrotrakterna. Jag håller mej till dom lite varmare trakterna i Sveriges avlånga land :P

Nej, nån som har en vettig åsikt om hur sjutton man ska göra? Jag vet inte, och jag måste ha bestämt mej tills den 28 Juli. Hjälp mej snälla.

Alltså jag blir så trött. Idag, ringer de från MP och jag tänkte, jamen dom kanske har nåt jobb till mej nu. Men så visar det sig att dom undrar om jag var sjuk i fredags och hur länge jag varit sjuk och att det inte var någon som hade skrivit upp de trotts att jag både mejlade och ringde, eftersom det är inte första gången dom har missat de. Och nu missar dom de igen(!!) Hopplöst. Hur ska man känna sej uppskattad och som en bra medarbetare när man inte ens får 2 minuters uppmärksamhet, när man sjukanmäler sig? Jag blir helt deprimerad. Gief antagningsbesked till högskolan, NU!

Sitter här och funderar lite.. Det börjar bli lite trist att bara sitta hemma och vänta. Vänta på att det ska ringa. Antingen så kan ni väl ringa och säga att det troligtvis inte finns nåt på hela veckan så jag kan göra något vettigt förutom att sitta hemma och rulla tummarna liksom. Det börjar bli lite tråkigt.. Så därför har jag bestämt mej för att imorrn (om det inte regnar!!) så ska jag gå och köpa nya skor. Det har jag sagt i en veckas tid nu, men det ska väl bli av imorrn då ^^ Ingen som har lust att hänga på, och som råkar vara ledig? :P

Mycket intressant blogginlägg det blev idag liksom, men vad gör de :)

Får väl erkänna att jag börjat läsa blondinbellas blogg med. Dessutom får jag väl också erkänna att jag tycker hon verkar vara liiiiiiite för mycket för min smak. Självklart har hon vissa bra åsikter och argument och tips men att inte förstå hur det kan vara provokativt om man öppet talar om att man tillhör en viss organisation.. Jag säger bara; suck.

Nu ska jag forsätta med vad jag gjort halva dan idag xP

Wow, det här har vart en konstig måndag. Jag har lärt mej lite mer om mej själv :)
Och då måste de ju nästan summeras som en bra dag, eller hur? ^^

Känner mej lättad efter en massa prat. Känner mej mindre tyngd av alla tankar.
Trodde förs att det berodde på att jag för en gångs skull spenderar lite tid hemma i Borås, mer än den tiden jag jobbar äter och sover liksom. Men det verkar inte som att det beror på de. Utan snarare på alla underbara människor runt omkring mej :)

Att allt kan svänga så fort. Att först ha en hel helg där man bara så fort råka tänka fel tanke i 5 sekunder förlänge börja gråta och att sen  få en bra start på en ny vecka. Det kan inte annat än båda gott liksom. Synd bara att jag har ont i ryggen nu igen. Hoppas det går över snart.

Har förresten hittat en ny favorit sida.
www.bloggkoll.com
Praktiskt =D

Galet var det igår. Mer galet blev de. Men vi hade så jäkla roligt =D
Det måste vi göra om!

---

Dessa män, som kommer och stormar in i våra liv, tar allt som är värt att ta, och sen bara lämmnar det jobbiga kvar. Jag förstår inte, lämmnar djupa sår, saker att reda ut, sju miljoner dumma frågor och funderingar. Men det är ju liksom inte så bra att älta samma sak om och om igen, för man lär inte få mer annorlunda svar bara för de.
Nej, låter det vara. Jag vill träffa dej, men det går inte. Jag vill jag vill jag vill..
Inte för att det hjälper, men jag kan ju säga det i alla fall. Du är konstig, och wierd. Och du är snäll, och komplicerad. Dock analyserar jag de mesta. För att jag är sån. Jag funderar och funderar på hur man kan ändra på nåt. Men man kan inte påskynda en process. I will be here for a while.

At the moment there is and won't be anyone special in my life. I can't handle it.

Jag är patetisk.
Jag ljuger för mej själv för jag låtsas att allt är bra.
Det känns bra på ytan när jag säger at allt är bra.
Jag vill inte vara patetisk.

Men det är klockrent, när jag kommer hem och tänker: "Nu ska jag laga nåt jag inte ätit på länge och som jag tycker om." För att jag känner mej hungrig, illamåendet och det magonda från jobbet har gått över, påvägen hem. Lagar korvstroganoff, det har ja inte ätit sen.. ja vet inte när. Det är ju gott, jag älskar de liksom. Enkelt och går på typ en halvtimme. Lagar färdigt maten, låter den står och tar en macka. Kvar står den färdiglagade maten på spisen orörd. Fortfarande..

Engagerar mej i det jag kan förstå, för jag kan inte vara min egen psykolog.

Skärpning Sandra. Jag vet att du kan, och du borde. Jag tycker fortfarande att du ska sätta hårt mot hårt. Jag finns här, alltid. Tre och en halv timme bort, men ändå. Det är inte så länge om det verkligen skulle behövas.  Stå på dej, jag vet att du kan! Du behöver de för din egen skull och inte minst Wilmas! You go girl!