Är det inte konstigt ibland, hur verkligheten kraschar rätt in i ens egen lilla misserbla bubbla till värld? Här går man omkring och tycker synd om sej själv och inte är på topp, och så händer något och helt plötsligt som en blixt från klar himmel så inser man att ens egna bekymer är så små att dom inte ens borde platsa på världskartan. Självklart är ju ens egna personliga problem stora för en, men när olyckor händer andra så förstår man egentligen skillnaden på mörka moln på himlen och regnskurar, om man säger så.

En barndomskompis till mej blev förlamad från åttonde ryggradskotan och neråt igår när han dök på för grunt vatten, hemma i Roasjö. Pappa ringe och berättade idag. Jag blev chokad och rädd och allt bara snurrade för mej när jag stod där på jobbet och försökte boka kläder. Jag fick total blackout. Förstod först inte vad jag höll på med, började nästan gråta till råga på allt. Stod nog stilla och tittade på klockan i minst 5 minuter. Det är inte så att vi har dirket kontakt nu, men det kändes. Vi har ju ändå växt upp i samma lilla byhåla, åkta samma taxi till skolan, badat, spelat bränboll, och mobbats sen vi vart små.
Jag började fundera.. Det hände i en sjö vi alla som växt upp i Roasjö badat i,  det kunde hänt vem som helst. Och så händer det honom. Det är inget man önskar åt någon. Man blir helt kall när man tänker på att det kunde vara en själv som gjort det där dyket, som var där när det hände. Dessutom, att det inte hänt tidigare.. Det är konstigt bara de.

Ingen förtjänar att bli förlamad. Ingen förtjänar ett liv i rullstol. Jag hoppas, vill och önskar att det är rehabiliteringsbart, och att du tillslut kommer att kunna gå igen. Håller verkligen tummarna för att det går att laga dej.