Igår, när jag jobbade hände nåt underligt. Dom prata med mej, eller ja det är ju inte ovanligt, men vänligt liksom.. Inte sådär avvaktande som vanligt. Brukar ju bara vara Sigrid som pratar med mej annars (förutom manpower folket då). Hursomhelst, vi prata om relationer i alla fall. Medel åldern på Cellbes bör väl sägas att den är nånstans över 35+ så dom flesta har jar varit gifta och dejtat och sånt flera gånger om. Jag lyssnade iaf på en disskusion som slutade med ungefär att:
"Kom till pappa så tar vi en fika en dag så ska jag lära dej allt om hur killar fungerar" .
Vilket jag tyckte var jätteroligt, för låter ju lite olika i mina öron jämfört med en som är nånstans över 40 :P

Men en sak lärde jag mej som jag ska komma ihåg väldigt länge: Alla människor man träffa dejter, blir kär i kan vara den person som man ska vara med resten av livet, men det kan också bara vara en sidoväg som man måste gå för att komma vidare, men det vet man inte förräsn man växt isär och det är försent, och då får man ta det som det är och tänka att det kommer alltid ALLTID dyka upp en ny person som man kan dela en stund, eller resten av livet med.

Det finns alltid flera sanningar om samma sak, men den innebär olika för alla olika personer som finns där ute.

Det har sagts till mej att det är svårt att inte veta mina tankar när jag inte skriver om dom. Vilket är sant, men tänk på det från min synvinkel; tänker jag inte på saker och ting så känns det inte lika påtagligt, man kan på sätt och vis låtsas att det inte existerar. Eller gå och hoppas på saker och ting som inte kommer hända.

You choose the truth you wanna belive in and you pick the path you wanna walk down.

Det förväntas väl alltid inlägg här när det händer nåt i mitt liv.  Som nu..

Jag vet om att jag på sätt och vis gjort ett fel, men å andra sidan så har jag gjort jävligt klart vart gränsen går och hur det ligger till. Och jag tänker inte ta ansvar för nån annans handlingar under påverkan av alkohol, jag kan bara tala om vart min gräns går och att jag vill bli lämmnad för mej själv i fem minuter så jag får lite andrum, liksom. Det var det enda jag bad om. Det enda försötrde allas kväll, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för de. Men jag tycker på sätt och vis att det inte är mitt fel heller.

Hade hursomhelst trevligt hemma hos Andy och sen när jag satt och prata hemma hos F till två eller vad klockan nu kan ha blivit. Det kändes bra att du tog dej tid att ringa och fråga hur det var, även fast du inte behövde. Och sen har jag haft väldigt trevliget och roligt sällskap hela vägen från kumla till herrljunga där jag var tvungen att byta tåg om jag inte skulle hamna i gbg, tyvärr ^^

Men nu ska jag fundera på vad jag ska göra när jag kommer hem om en halvtimme istället.

Jag antar att det utgås ifrån att det ska komma upp en del tankar här. Angående ett beslut jag tog igår kväll. Men nej, jag kan inte och vill inte prata om det på det sättet. Det läses av för många och är för personligt för att utvecklas i bloggen.
Men jag kan säga som så, att jag tror att det är det bästa beslut som jag någonsin tagit no matter what happens. Det kommer bli en lång vecka, men det är det kanske värt i slutet, kanske inte.

• http://www.youtube.com/watch?v=oMFiZOnyUqc
• http://www.youtube.com/watch?v=7kskFvErnVQ
• http://www.youtube.com/watch?v=cu_eiJvbvV4
• http://www.youtube.com/watch?v=-R4td4tg1gs
• http://www.youtube.com/watch?v=2MwRtC_ELt4
• http://www.youtube.com/watch?v=c6MRYLWJb1o

Ja, underliga livet, tar underliga vändningar. Ena stunden är man lycklig och glad för att en person finns, fem minuter senare har man på nåt underligt sätt på sätt och vis bett denna person att försvinna ur ens liv och verkligen känna att man menar de och sen saknar man det och ångrar vad man gjorde, men får då höra att det var bäst för en själv att man gjorde de och hittade nån som verkligen gillar en och VISAR att han uppskattar en för den man är. Men jag vet inte ja. Kanske gjorde jag rätt, kanske gjorde jag fel. Har tillbringat tre dagar med att fundera på detta, men inte kommit fram till något, känner mej lättade men på samma gång tom och viljelös och jag har definitvit ingen vidare lust till att göra nåt, än mindre göra de jag borde. Dessutom saknar jag allt som var, och jag saknar förra helgen, nåt enormt.

Helgen har gått åt till att leva i en dimma, prata med S och vara på teckenspråkskurs och dricka lite mycket alkohol kanske. Dessutom har jag fått stressexcem igen. Emotionell stress utlöser mina excem har jag kommit på. Jag kan äta sånt jag inte tål i måttliga mängder i vanliga fall.. men nu kan jag knappt vara i samma rum som nån som käkar en tomat. Det suger vekligen. Tråkigt är det med.

Teckenspråkskursen var för övrigt bra. Lärde mej rätt mycket nytt som jag kan ha nytta av. Plus lite onödigt som "avsugning" och "kåt". Två ord jag nog aldrig i vanliga fall skulle använda.. men ja, kul hade vi i alla fall en stund.

Nej man kanske borde ta och rycka upp sej och leta efter nånstans att bo sen?

Allt skulle kännas lättare.
Allt skulle inte kännas så tugnt.
Men jag har nog fel.
Jag är minnst lika ledsen som jag var igår.
Jag grät massor i natt..

Jag förstår inte hur jag ska ta mej igenom den här dagen. Det finns inget slut.

Var några dagar sen jag skrev. Nästan en vecka till och med, men det gör inte så mycket tror jag. Ingen som direkt funderar på vart jag tagit vägen om jag inte uppdaterar jätteregelbundet (som typ 27ggr om dan). Men jag är inte typen som orkar sånt  längenden. Min blogg får nog vara lite mer då och då när jag har lust. Fast det märks väll.

Helgen var bra, helt underbar faktiskt. Bästa på länge :) Men jag ska akta mej för chips i framtiden, har fått världens finnutbrott på ena kinden.. And i blame "the chips" ^^

Hade en dålig dag igår och en ännu sämmre dag i förrgår. Eller ja dom var väl helt acceptabla tills jag kom hem och insåg hur trött jag verkligen var och hur irriterande människor kan vara på en skala utan att egentligen inte göra något alls. Ibland behöver jag nog bara var ifred utan att någon pratar med mej.. Eller jag har vant mej vid att ha det så nu, svårt att vänja sej bort med de då. Men det är nog bra att det finns personer som pratar med mej ändå även om jag är på urkasst humör. Man blir lite mer tacksam mot dom som verkligen är där då :) Tack för att ni finns och orkar med en grinig Em ibland.

Juste ja min fundering jag hade igår:
Man kan ju inte se sig själv utifrån, med andras ögon så jag gick och funderade på de här när jag gick hem efter att jag varit och handlat igår.
Om du inte kände mej liksom, skulle du se mej i mängden om vi passerade varandra på stan?
Vore intressant med lite svar :P