Ja, underliga livet, tar underliga vändningar. Ena stunden är man lycklig och glad för att en person finns, fem minuter senare har man på nåt underligt sätt på sätt och vis bett denna person att försvinna ur ens liv och verkligen känna att man menar de och sen saknar man det och ångrar vad man gjorde, men får då höra att det var bäst för en själv att man gjorde de och hittade nån som verkligen gillar en och VISAR att han uppskattar en för den man är. Men jag vet inte ja. Kanske gjorde jag rätt, kanske gjorde jag fel. Har tillbringat tre dagar med att fundera på detta, men inte kommit fram till något, känner mej lättade men på samma gång tom och viljelös och jag har definitvit ingen vidare lust till att göra nåt, än mindre göra de jag borde. Dessutom saknar jag allt som var, och jag saknar förra helgen, nåt enormt.

Helgen har gått åt till att leva i en dimma, prata med S och vara på teckenspråkskurs och dricka lite mycket alkohol kanske. Dessutom har jag fått stressexcem igen. Emotionell stress utlöser mina excem har jag kommit på. Jag kan äta sånt jag inte tål i måttliga mängder i vanliga fall.. men nu kan jag knappt vara i samma rum som nån som käkar en tomat. Det suger vekligen. Tråkigt är det med.

Teckenspråkskursen var för övrigt bra. Lärde mej rätt mycket nytt som jag kan ha nytta av. Plus lite onödigt som "avsugning" och "kåt". Två ord jag nog aldrig i vanliga fall skulle använda.. men ja, kul hade vi i alla fall en stund.

Nej man kanske borde ta och rycka upp sej och leta efter nånstans att bo sen?