Sitter här hemma hos Fredrik, i min egna lilla värld. Halvt kollar på när han spelar metroid, halvt känner hur värken i magen kommer tillbaka. Halvt känner mej jätteful för jag orkar inte bry mej, eftersom att jag just nu inte ser någon anleding till att engagera mej, halvt känner det som att jag går sönder varje gång mina tankar kommer in på fel banor, och hela tiden försöker jag stänga av, stänga av oron, stänga av känslorna, stänga av tvångstanken att se på klockan och tänka "vad gör han nu?". Jag borde inte tänka alls, jag borde inte veta. Jag vill inte veta.
I dont want it to hurt. But it does. Jag vill inte känna att jag går omkring och leker glad, jag vill vara de. På sätt och vis är jag de men allt bara ligger där i bakhuvudet och gnager, stör mej och irriterar. Om de bara kunde sluta. Om jag bara kunde sluta lägga ner för mycket tankar på allt. Alla dessa "OM".

Det är Valborg idag. Skulle festat med Kerstin. Nu blir de fia med hut med Fredrik, Oscar och antagligen Andy om några timmar. Inget negativt om de, men ja kände att jag behövde annat än party med dom. Ni är mina underbara vänner som ställer upp och stöttar när livet är skit. Ni är dom jag flyr till när jag inte vill vara hemma och känna. Borde faktiskt ta mej hem till Rosjö på fredag och fira Sandra och Adam, men jag vet inte om jag orkar.
Pratade med pappa igår, och han sa att jag lät ledsen. Sant antagligen. Jag låter nog rätt nere med jämmna mellanrum, men ibland måste jag faktiskt vara de, låt liksom mej ta och ta tag i det själv, låt mej komma över i min egen takt. Låt mej vara ifred.
Leave me alone.
På samma sätt som att jag verkligen inte vill vara ensam heller.

M needs a hug and my big big panda, to hug. To feel safe with.
Come rescue me, please.

Händelser leder till tankar, som leder till känslor, som leder till ord, som leder till verklighet.

Ibland händer det mycket på kort tid.
Jag vet knappt ut eller in, eller upp och ner.
Jag vet inte hur jag ska göra eller reagera, på sätt och vis gömmer jag det mesta i mej själv. Precis som jag inte borde göra. Precis som jag gjorde med mamma.

Be strong sa nån till mej. Och det ska jag verkligen försöka vara. Jag ska vara det för allas skull, mest min egen. Jag ska kämpa på och jag ger inte upp lätt, och det kommer jag inte göra heller. En gång kommer det bli bra, det finns ett slut på det hela. Det finns något i slutet av en enda lång ond väg av livet. Och jag vet att vad som än händer, så kommer det bli bra, även om det kanske tar tid. Även om det kanske inte blir som jag skulle vilja så blir det bra. Jag har ju hittat vänner i alla fall.

Men men, nu är jag i Kumla för ett tag. Kommer hem när jag är frisk.

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte funnits så mycket att skriva ner. För det är svårt att börja när man inte riktigt vet vart man ska börja liksom. Jag finns här och jag är Emelie, och jag gör mitt bästa. Tycker jag själv i alla fall. Men man vet ju aldrig om det är tillräckligt, förhoppningsvis är det tillräckligt. Förhoppningsvis så kommer det räcka, men som en person sa till mej: "Då får man kämpa som fan (obs, kan ta tre år)."
Kanske är det värt de, kanske inte. Jag tror det kan var de i alla fall.

Nu sitter jag här efter 4 dagars förkyllning och har tvingats inse att ska jag bli frisk så får jag nog ta och hålla mej hemma. Har sovit en hel del oroligt igår natt, så det är nog rätt bra att jag stannar hemma idag. Men jag kommer ju inte direkt kunna sova. Jag har ju helt konstig dygnsrytm. bleh.

Men vad jag ville berätta är att jag igår natt drömde, och det planterade en oros känlsa i magen.
Jag drömde först och främst att min lägenhet brann ner.
Jag frågar mej, av vilken anledningn jag skulle kunna drömma sånt här ens? Jag funderar på om jag är rädd att det ska hända när jag inte är hemma, fast det tror jag inte ens själv på.
Sen drömde jag att det var inbrott hemma hos pappa.
Men det var inte inbrott i huset, utan det var inbrott i uthuset, där pappa förvarar alla saker som inte får plats i huset eller på vinden, och där jag har massa saker, minnen, böcker ja saker som tillhör mej men som inte riktigt frå plats i mitt liv just för tillfället. Hela det huset ahde totaltömts, och när jag drömde så var det verkligen ingen som brydde sej eller som ville lyssna på mej alls.
Sist men absolut inte minnst drömde jag att pappa dog.
Det var nog det värsta. Jag var inte ens hemma, drömde att jag var i Lund. Och att jag blev helt kall inombords, liksom känslolös. Jag är rätt glad att jag inte minns på vilket sätt jag drömde att han dog. Hade nog kännt mej ännu mer konstig då.. =/

Fast du sa ju att drömmar inte slår in, och jag hoppas verkligen att dom inte gör det. Men oron finns där att något hemskt ska hända nu när jag inte är hemma.

Nej, nu ska jag ringa och sjukanmäla mej, fokusera på att packa lite och sen ska jag nog ta en sväng till stan och shoppa på apoteket.
/M

Oj, ibland hnner man inte riktigt stanna upp och tänka på vad som händer. Eller har hänt. Ibland vill man bara inte lägga ner för mycket tankekraft på det hela för då blir det alldeles för invecklat och osäkert. Dessutom vet ja att jag ändå inte kan skriva ner allt för det är inte för allas ögon att se och läsa, om man säger så.
Its my secret. And my secret am i acctually gonna keep to myself.
Kan i vilket fall som helst sträcka mej så långt som att det var en utav de mysigaste helgerna i hela mitt liv, den helg som precis var. Tack så jättemkt :)

Men jag är förvirrad. Det är så många intryck att ta in och ena gången är det en sak och i nästa stund heter det nåt annat. Så vad ska man tro. Eller, ja vågar helt enkelt varken hoppas eller tro. Jag tänker inte tillåta mej mer än vad jag får respons till. Även om ja kanske skulle vilja. Jag tänker ställa upp för dej i alla lägen, vad du än kommer fram till i dina förvirrade känslor. Jag finns här, alltid
/M.

It freaks me out, att jag är lugn. Läskigt lugn.. Saker och ting går min väg nu; känns som att det bara en tidsfråga tills ja sitter hemma i köket hos pappa och gråter ut mina sorger. Gråter ut för att jag valde fel väg en än gång, och han bara suckar och undrar varför han fick en dotter som inte pallar en motgång eller två. Fast egentligen handlar det väl inte om de, utan på vilket sätt saker och ting går fel snarare.
Men ja som sagt nu ser allt mycket possitivt och bra ut, och jag är glad :)

She had found the sails, for the following night
The town, for her, was getting way too small
She promised to be mine
Forever, ... for that one night...

Moments, passion, small defeats
Concealed emotions, found in me
"You gave life to a brand new me..."

På sätt och vis så säger de här två verserna så mycket, fast ändå inget alls. Strong emotions. Och när man hör dom vill man bara dra på högsta volym och bara försvinna. I en värld som beskriver allt så mycket bättre än den värld man redan lever i. Tänk om saker och ting var enkla? Tänk om man inte var så rädd för att såra människor eller säga vad man tycker.. Man borde vara mycket starkare i sej själv än man är och jag borde verkligen börja tro på mej själv.
/M