Sitter här hemma hos Fredrik, i min egna lilla värld. Halvt kollar på när han spelar metroid, halvt känner hur värken i magen kommer tillbaka. Halvt känner mej jätteful för jag orkar inte bry mej, eftersom att jag just nu inte ser någon anleding till att engagera mej, halvt känner det som att jag går sönder varje gång mina tankar kommer in på fel banor, och hela tiden försöker jag stänga av, stänga av oron, stänga av känslorna, stänga av tvångstanken att se på klockan och tänka "vad gör han nu?". Jag borde inte tänka alls, jag borde inte veta. Jag vill inte veta.
I dont want it to hurt. But it does. Jag vill inte känna att jag går omkring och leker glad, jag vill vara de. På sätt och vis är jag de men allt bara ligger där i bakhuvudet och gnager, stör mej och irriterar. Om de bara kunde sluta. Om jag bara kunde sluta lägga ner för mycket tankar på allt. Alla dessa "OM".

Det är Valborg idag. Skulle festat med Kerstin. Nu blir de fia med hut med Fredrik, Oscar och antagligen Andy om några timmar. Inget negativt om de, men ja kände att jag behövde annat än party med dom. Ni är mina underbara vänner som ställer upp och stöttar när livet är skit. Ni är dom jag flyr till när jag inte vill vara hemma och känna. Borde faktiskt ta mej hem till Rosjö på fredag och fira Sandra och Adam, men jag vet inte om jag orkar.
Pratade med pappa igår, och han sa att jag lät ledsen. Sant antagligen. Jag låter nog rätt nere med jämmna mellanrum, men ibland måste jag faktiskt vara de, låt liksom mej ta och ta tag i det själv, låt mej komma över i min egen takt. Låt mej vara ifred.
Leave me alone.
På samma sätt som att jag verkligen inte vill vara ensam heller.

M needs a hug and my big big panda, to hug. To feel safe with.
Come rescue me, please.