Det är när mörkret omsluter en, när man sitter i en säng alldeles ensam som man inser att man är själv där i mörkret. Det är rätt psykiskt tungt, en lördag. Dom flesta andra dagar i veckan reflekterar man inte över de för då jobbar man och är trött när man funderar på att gå och lägga sej. Jag kom ifs redan och tänka på det innan när jag satt och gameade lite för mej själv, eftersom det inte var nån annan online.

Det är ensam att vara mej, att vara en person som pratar om väldigt mycket, men stänger ännumer inne. Som en sa till mej en gång: "Om inte du hade din blogg skulle du bli så depprimerad att du går sönder". Kanske är det så, kanske är det mitt sätt att kommunicera med mej själv, genom att låta andra läsa och bedömma mej utefter vad jag skriver. Jo, så är det nog.

Jag sitter här och funderar på vad jag fick höra tidigare ikväll. Det är ord som jag borde lyssnat på för länge sedan. Men som jag valt att blunda för, för det gör för ont att veta att det är nog det närmaste sanningen jag kan komma. Jag vill inte de, jag vill leva i min illusion. I min lilla fantasi om att "...en dag så kanske.." Men ja, livet är ju konstigt och har outgrundliga vägar. Så jag har ju aldrig hoppats seriöst på nåt, bara hoppats lite en gång eller kanske två gånger lite mer än jag borde.. numera bara i det tysta för mej själv.

Lyssna på sorgsna ballader hjälper inte, men det gör jag ändå.

Usch, sitter här mitt i natten och känner mej rätt värdelös.
Den här dagen har nog tagit kol på mej. Först medsläpad till Ullared, nästan utan frukost för att vissa personer (min syster) hade omännskligt bråttom imorses. Som om stället skulle explodera och gå upp i rök liksom. Okej, hade ingen huvudvärk eller inte så mkt att jag stördes av de i alla fall, men ändå. Gick omkring där i några timmar i alla fall. Köpte lite saker som man behöver, lite saker som man kanske inte behöver lika mycket, men men. Var ganska pigg och så, så jag tänkte inte mer på de..

...Förräns ja satte mej i bilen. Höll på att sommna. Helt slut efter fyra timmar bara. Fyra timmar dödar inte mej i första taget när jag är frisk, tänkte det här kommer inte sluta bra. Kommer hem i alla fall, bär ut alla saker, är glad och positiv i ungefär en kvart, sen tvingar ja i mej en halv portion mat sen gick jag och la mej.. hade feber, sen kom pappa och sa att jag skulle damsuga och flytta min grejjer från de rummet jag sov i till syrrans. Jag var trött och grinig och orkade inte ens säga emot, så jag gjorde de.. blev helt slut, tog två alvedon och gämde mej vid datorn en timme.. en lång timme.

Lovade då att hjälpa en vän, men jag har inte lyckats så bra med de för jag är så sjukt trött.. Jag säger alltid att man inte ska lova saker man inte kan hålla. Men jag orkade lite, ungefär 40 minuter och det kanske, förhoppningsvis är positivt och räcker en bit på vägen. För nu är jag så trött att jag knappt orkar titta.

Godnatt på er, och ta hand om er.
och förlåt för att jag är sjuk och inte orkar.
(sometimes i wish i was wonderwoman)

Det är höst ute. Eller det håller på att bli, det gör mej ledsen. Det gör mej nere. Nu behöver jag massa possitiv energi och det får jag inte, känns som att det enda jag får ta emot just nu är massa negativt. Jag satt och grät innan, kände mej ensam lost och vilse. Kändes som att jag inte längre hade något mål, kändes som att hela den kommande hösten och vintern skulle bli en gigantisk lång uppförsbacke. Hur ska jag ta mej igenom det här?
Det är kallt och blåsigt ute, bladen blir gula och då gråter jag. Varenda höst.. samma sak. Ensamheten tränger sej på. Känns lite jobbigt att det känns såhär tungt redan innan det blivit september :(

Tänder ett ljus för att hitta lite värme, i hopp om att något bra ska dyka upp. Nångång.
Funderar på om man ska skriva vissa saker eller om det är bättre att vara tyst. Jag tror inte på tystnad.
Jag saknar ditt sällskap, den tysta överenskommelsen om att inte säga för mycket.

Det finns alltid mer än ett sätt att se på saker och ting. Det vet jag, för det är sånt som jag går omkring och funderar på emellanåt. Som, liksom.. Mår man dåligt, så känns det bra att få höra att någon vill ta hand om en, eller i alla fall göra något för en. Det är så jag alltid säger om nån känner sej dålig eller inte på top liksom: "Finns det något som jag kan göra".  Men det är uppenbarligen inte självklart för alla människor. Dessutom så tar ju vissa alltför seriöst på vissa saker jämt. Fatta ett skämt när du ser de, liksom. Alla förslag är inte så seriösa som dom låter.. Eller hur man nu ska uttrycka sej.
Men det ska väl vara så när man kommer från två skillda världar, det är svårt att hitta en gemensam jargong liksom. Svårt att kommunicera kanske. Eller ja vet inte. Kanske har jag fel, kanske har jag rätt, will i ever know?

Nu sitter jag hemma och känner mej rätt meningslös. Bihåleinflammation hur stora är oddsen att lilla jag ska åka på de? Jag som knappt ens varit förkylld. Jag har varit jättefrisk så himla länge åså, kommer världens bakslag liksom. What the hell? Livet är orättvisst, jag som skulle åka till Kumla i helgen. Jag som skulle ha kul och träffa alla däruppe, som jag saknar. Nu kan jag inte åka dit förräns i mitten av september, och det är jättelångt. Det känns rätt fånigt att skriva det här, men jag är ledsen för att jag inte kan komma och det känns som att jag får skylla mej själv, trotts att jag inte kan hjälpa så mycket att jag blivit sjuk.

Nej, två alvedon och en gigantisk kopp med kaffe till, så kanske huvudvärken släpper.

Det är en bättre dag, idag jämför med igår. Men det är inte bra.. jag har fortfarande sjukt ont. Och jag kan inte sitta still så det blir till att jobba bort värken och tänka på annat. Det är ju ändå lite självförvållat.. Och det försvinner ju delvis när man rör på sej. Och det är ju positivt.

Jag har med funderat på helgen, men jag vet inte. Det känns långt borta än så länge. Men i guess somones gonna get disappointed. Förlåt, men jag är trött just nu, kanske ser det annorlunda ut framåt torsdag. Though i doubt it.

Nu, till jobbet. (Jaaa, ni behöver inte tala om för mej att jag borde stanna hemma för att jag är sjuk, men jag kan ju inte sitta still när det gör ont i magen. Bättre att jobba då. Bättre att stå och skratta ihop med människor som man definerar som konstiga, men bra personer och roliga. Bara så ni vet)

Omg, where to begin..?
Nej det har inte hänt nåt. Jag är bara trött. Förkyld, och seg i allmänhet. Jag måste göra klart en massa saker idag.. eller tre i alla fall. Resten kan jag nog fixa imorrn. Jag vet inte.. Fixa ett utkast i alla fall.
Eller ja, det är ju nästan klart ifs :)
Och jag är rätt nöjd.
Men jag känner mej fortfarande rätt stressad.
Yeye..

Det här är verkligen inte min dag, det känner jag nu.
Vakande med halsont och ont i huvudet, och kunde inte sommna om alls. Borde inte ens sitta vid datorn, men just nu har jag inte ens något val. Jag är bara trött och grinig och har inte lust med nåt. Jag vill sätta mej och försvinna in i min geekiga värld, då visar det sej att gametimen gått ut, och är inte oddsen då gigantiska för att min plånbok ligger kvar hemma i Borås? Jomenvisst, det gör den ju.
Sen tänkte jag att jag kunde sitta och fixa lite i photoshop, och skriva lite mer på lokalbladsgrejjen, jamen då crashar både photoshop och word fem gånger om, varför? Seriöst, det här är inte min dag.
Dessutom fyller min kusin år, men jag vet inte om jag orkar åka och vara social när jag är så här trött och sliten som jag faktiskt är. Det känns som ett gigantiskt stort problem som kommer närmre och närmre med tanke på att syrran tänker åka tjugo i elva..

Man står där på jobbet, och lyssnar med ett halvt öra på radionyheterna, när det man är mest intresserad av är vad som händer i OS, så man ösnkar ju hela tiden att nyheterna ska vara slut fort så man inte missar något viktigt.

Men så hör man det där man inte vill höra ändå: helt onödiga saker som händer, folk som spränger uteställen i luften, personer som skjuter på varandra och idioter som går omkring med luftgevär mitt i stan! Hur och vad tänker man med? Varför göra ett så dramatiskt statement? Seriöst, jag förstår inte varför man ska slå ihjäl varandra för att få det man vill ha, för hur i helvete får man det man vill ha ifrån en död person? Idiotiskt.
Varför kan man inte lösa issues som normala personer? Det är ju inte direkt genomtänkt att skjuta ihjäl nån, det hjälper oftast nog inte mot problemen. Nästan så att det borde jämföras med att man inte ska gå och lägga sej om man är osams med någon, problemet som är tar man ju bara med sig till morgonondagen och då är ju saken antagligen rätt många gånger värre, för då har man legat hela natten och ältat.

Nej nu blev jag trött på världen. Ska gömma mej i bubblan tills imorrn.

Ibland funderar man på om man engagerar sej för mycket?
Aja, det är fem sex månader det gäller så det funkar nog. Men roligt det kommer bli sen när jag inte stannar här :P haha!

Aja, jag är på urbra humör denna veckan, så det som känns tungt och jobbigt just nu, kommer ju fixa sej i vilket fall som helst. För det finns liksom ingen annan utväg =D

Nej nu ska jag forsätta geeka mej.

Den här helgen har vart galet, crazy kul.
Flummig tågfärd ner till Malmö
Ännu flummigare bussresa från stationen till Sandra
Ölspel, med vodka istället för öl
Sexsnack med massa detaljer om vissa saker
Inviter mitt i natten till myyys
Lite för mycket alkohol
Lite för många taxiresor
Lång ensam promenad i Lund
och seeg tågfärd hem till Borås igen

Jag kom på en sak.
Exakt hur hittar man en person som förstår ett problem, utan att man behöver prata om de. Finns där när man som minnst tror att man behöver de. Lyssnar när man tjatar om ingenting, inte tjatar på en att man ska berätta om sina problem även om man inte vill och kan sitta tyst och bara liksom hjälpa till att "titta ut i ingenstans"?

Man hittar kanske de i den person som man är kär i och som man vill vara tillsammans med. Men i så fall har jag ett jätteproblem:
Jag passar inte ihop med någon, hur gör jag då?

Helgen närmar sej, med minimala kliv. Men vad gör de? Jag har fortfarande inte jättesuget. Men men, blir väl en lugn helg med lagom mkt alkohol då isf.
Sen funderar jag på om jag ska passa på att hämta min örhängen, det kanske jag borde?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker är bäst. Jag vet inte riktigt vad jag känner för, men på nåt sätt så ska man väl kunna ta sej igenom den här dagen och morgondagen på nåt bra sätt.
Behöver lite uppmuntran och motivation, vem vill stå för den?

Nä, man ska väl ta och styra stegen mot jobbet om ungefära 10 min, hoppas jag tar mej igenom den här dagen med. Hoppas saker och ting inte är så krångliga som igår då blir jag trött. Den som vill nåt kan ju skirva en rad eller två på msn, finns där till och från hela dagen.. Om det är lite att göra på jobbet vill säga, vilket jag kan garantera att det är. >.<

Jag ar insett att jag gillar det där med att skriva några rader på morgonen, innan jag går till jobbet. Det känns som en rätt okej start på dagen. Men nu måste jag nog hålla mej ganska kort annars blir det jobbigt att hinna med bussen tror jag allt.

Var jättenere igår morses, allt var dåligt. Eller inte allt kanske, men välfigt mycket. Jobbångesten var större än den brukar vara, maten var jobbig att äta, det var jobbigt allt som skulle hända i veckan. Jag ville helst bara ringa och säga att jag var sjuk och krypa ner i sängen igen och stanna där resten av dagen och hoppas på att nåt typ av mirakel skulle hända. Men nej så lätt ska man väl inte ha det för sej.

Jobbet var drygt som bara den, jag fick göra sånt som jag anser vara "påhittade" uppgifter, men ja.. det är ju ändå ett typ av tidsfördriv. Men jag kände mej extremt överflrödig när jag inte hade något speciellt att göra på hela dan. Vilket spädde på min negativitet, var inloggad på msn till och från men ingen rolig var där alls. Så jag orkade inte ens de. Försökte lyssna på radio, men det slutade bara med att ja tyckte den som snackade i radion var irriterande. Och glömde ipoden hemma så vanlig musik hade jag inte heller.

Träffade Milana efter jobbet och då kändes livet lite bättre. Vi hade några trevliga timmar, kändes bra. Blev lite positivt peppad inför helgen, dock har jag fortfarande inte jättelust med att åka ner, men biljetterna är bokade nu så det är lite svrt att ångra sej nu, dessutom blir nog inte S så glad om jag inte dyker upp för att jag mår konstigt. Hon är värd en bra helg nu i alla fall och jag ska göra mitt bästa. Jag ska verkligen de, ja lovar.

Sist jag skrev, så skrev jag ett "pepp"-inlägg till mej själv nästan. Det kändes rätt skönt att skriva de, och just då kände jag precis så, känner så fortfarande, men det är så mycket annat som spelar in för tillfället, sitter här och äter frukost först och främst, det är sjukt.. Jag har fått tillbaka illamåendet ja brukade ha när jag käkade frukost, och då äter jag liksom nästan bara havregrynsgröt varenda morgon, åtminstone när jag ska gå till jobbet. men nu har jag knappt ätit hälften och känner att tiden bara springer iväg, måste ge mej iväg till bussen om max 10 min och det börjar bli lite stressigt att hinna äta upp allt de nu. Och frukost på jobbet är inte förräns vid nio. Det är rätt jobbigt långt dit om man blir hungrig typ en rätt långstund innan de.

Nej usch för jobbångest. Jag kommer ta kål på mej själv om jag forsätter såhär, jag lär inte palla hitta nåt nytt jobb om jag inte först slutar på MP. Jag orkar inte med att bli runt slussad, okej om det är via MP, men just nu byter jag mest bara avdelning varannan dag på DHL känns de som. Och det är inte det minsta kul, faktiskt. (jo visst är det intressant att göra ny saker, om DHL hade legat i samma byggnad liksom. Men nu är de utspritt på fem olika lager runt hela stan liksom).

Nej nu ska jag tvinga mej själv till att äta lite mer (kommer inte orka äta allt idag). Sen ska jag till jobbet.

Det är överallt och ingenstans.

Livet, verkligheten och jag. Vilket håll ska jag gå på? Vilken riktning är den är den rätta?
Det är något som jag alltid har funderat på och alltid kommer att fundera över.
Jag kommer nog aldrig någonsin få reda på vad som är rätt och fel val, det är nitar som var och en själv måste gå på för att hitta sej själva. För att på något vis finna ut vem man är. Jag vet vad jag är och när jag är och jag vet mycket väl hur jag fungerar i olika situationer. Och hur jag stänmger av känslor. Det har jag lärt mej nu. Hur man ignorerar saker och ting.
Jag är stark, och på vissa sätt känner jag mej bäst med. Japp, vissa saker gör att jag är bäst.

Tror jag ska fortsätta på det lilla spåret jag började med i bdb igår.

Alla förändras vi med tiden. Jag har förändrats så sjukt mycket det senaste ett och ett halvt året, eller ja, sen jag blev fri och mej själv. När jag inte behövde tänka på någon annan än mej själv och jag har vant mej vid det. Jag kan komma och gå som jag själv vill i mitt eget liv, i mitt egna hem. Jag har ju faktiskt en egen lägenhet, med mitt egna liv i. Dit väldigt få faktiskt är välkommna, för att jag är så jäkla rädd för att de ska komma förnära och svik eller såra. Jag är sjukt rädd för det..

Har suttit och lyssnat på Playdio sen igårkväll, och funderat på vad som hände. Vad som hände med Emelie, eller M:et som fanns för två och tre år sen. Som fanns när jag gick i gymnasiet. Men hon är långt borta, i en annan tidsrymd. Far away from here. Jag vill heller inte ha henne tillbaka. Det är det inte värt.. Hon var ingenting, hon var tyst och sa ingenting och var den som gjorde de hon blev tillsagd och aldrig gjorde nåt som hon inte fick. Det förändrades, drastiskt, sista året i gymnasiet. För första gången i mitt liv, tyclte jag öppet illa om en lärare, vilket slutade med att jag skolkade.. Väldigt mycket från vissa lektioner. Tror endast att jag lämmnade in en uppgift i ämmnet textkommunikation C och fick VG för att min klassföreståndare vad helt jävla underbar, och fattade mej bättre än den  där jäkla vikarien.

På sätt och vis fick hon mej att bli en annan människa, hon startade förändringen. När jag började inse att jag kunde göra vad jag ville med min tid. Jag kunde strunta i de som jag tyckte var tråkigt. Jag hade väl vad man skulle kunna kalla skrivkramp (och jag fattade inte hennes korkade uppgifter och dessutom var hon ju noll pedagogisk så förklara kunde hon inte heller göra).
Jag saknar inte den tiden, jag saknar inget på den tiden på sätt och vis. Fast ändå saknar jag delar, delar med dom vänner som inte förstod mej senare, när jag väl mådde dåligt på riktigt, dom vänner som jag sa sanningen till men vägrade inse den, och sen slutade säga nåt alls till liksom. Det känns ju rätt poänglöst om dom ändå inte lyssnade på sanningen så varför hitta på nåt som ligger närmre. Ah well, personer kommer och går i en ens liv det får man leva med. Känner mej rätt gammal som inser detta nu, som känner att det är självklart allt det jag skriver. Det är inte lika sjävklart för alla liksom.

Hur som helst vad jag ville komma fram till med allt det här är att om man inte vågar så vinner man inget, om man inte chansar så är det mycket liten chans att det händer nåt som ens liknar de man vill ha ut av en situation. Men det är inte alltid bollen ligger hos en själv, man måste vänta ut personer som är lite segare än en själv. Men först och främst göra klart vad som gäller för en själv. Sen om det inte funkar får man väl göra det bästa av situationen och lämmna det som det är, och absolut inte tänka för mycket. Det är något jag håller på att lära mej, och det funkar ibland i alla fall.

En sån dag. Vakande imorses när det regnade och tänkte "gud jag vill int gå upp" så jag sommnade om. Vakande av att S ringde och väckte mej och påstod att jag lät jättesjuk, trotts att jag är frisk. Men men, det "sjuka" gick över i takt med att jag vakande till liv och lyssnade på hennes underliga helg, och berätta om min underliga söndag.

Sen gick jag upp, pratade lite med folk på msn, sen började telefonen ringa, trodde de va min chef alla gånger men nej sån tur eller kanske otur har jag ju då rakt inte. Hursomhelst. Det var irene, som sa att dom skulle lämmna Simon här en stund på eftermiddagen, visst tänke jag, det funkar ju. Då hör syrran av sej och ber mej fixa torra kläder till henne, och hon var uppe vid sin bas vid sjukhuset: dvs, nästan på andra sidan stan härifrån och jag fick en halvtimme på mej. Galet galet. Jag gav mej iväg ut i regenet, blev dygnsur på ungefär 20m sen var det bara att traska vidare i genomblöta kläder och tala om för kära syster att hon är skylldig mig minst en fika, som tvingar ut mej i det hära vädret :P

Sen pratade jag med S påvägen hem och hon var helt slut, stackarn =/ Önskar jag kunde underlätta för dej på något sätt.

Sen var pappa och Irene här och jag och Irene bestämde att en shoppingtur i gbg vore en bra start på hösten, så det får vi ta nån dag nu snart :) oh yea! =)

Nu ska jag dricka ännumera kaffe och lära mej äta avokado xD
(jag har hittills den senaste månaden lärt mej äta nästan all sorts fisk och räkor, avokado står på tur)

Jag var ute och gick igår, hemma hos pappa.. Alldeles ensam i skogen. Det var rofyllt för en gång skull. Tankarna och känslorna fick spela fritt i sitt spelrum. Jag tänker hur mycket jag älskar det här stället, hur mycket jag ibland saknar att bo här ute, men samtidigt så skulle jag inte klara mej utan stan. Jag klarar en helg, ibland hela veckor utan stan, men ändå tillslut nånstans så längtar jag hem till mitt ställe, mitt place där jag kan vara mej själv och bara strunta i vad alla andra tycker och tänker. Jag får tycka och tänka själv i mitt egna space. Det får jag inte härute om jag inte går ut själv och tar en promenad.

Blev lurad innan med. Jag hatar de, lika mycket som jag hatar överraskningar. Fy vad hemskt, det är som ett sug i magen som känns helt fel och helt mot alla principer liksom. Man vet att det låter helt ologiskt men ändå går man på de. Suck. Jobbiga människor.

Shit, det blev ett litet uppehåll på en sisådär 4h medans åskan gick förbi hemma hos pappa. Nu är jag tillbaka i trygga stan. Ska dricka kaffe och äta ett äpple nu tror jag allt.

Alltså, jag förstår mej inte på dej. Du frågar mej om det finns nån chans att det kan bli vi igen? Jag säger till dej att det inte kan bli nåt mer mellan oss, i have moved on med mitt liv. Jag mår bra och är för det mesta glad. Det sa jag till dej i söndags när du var här. Och ÄNDÅ envisas du med att säga "Vill du umgås så kan ja komma förbi efter 00.00, hör av dej om du vill de." Jag ringer upp, frågar hur du tänker. Och varför? Du lägger på i örat på mej. Tror du ens att jag har lust att vara din vän när du inte ens kan stå för att du är kåt på mej, eller för att du vill ha mej inför dina vänner. DET är fjantigt och fånigt, och allmänt mega barnsligt. Jag har ingen lust att ens vara din vän om du ska slänga på luren i örat på mej när jag frågar varför du inte ger upp dejtingtankarna.