Det är när mörkret omsluter en, när man sitter i en säng alldeles ensam som man inser att man är själv där i mörkret. Det är rätt psykiskt tungt, en lördag. Dom flesta andra dagar i veckan reflekterar man inte över de för då jobbar man och är trött när man funderar på att gå och lägga sej. Jag kom ifs redan och tänka på det innan när jag satt och gameade lite för mej själv, eftersom det inte var nån annan online.

Det är ensam att vara mej, att vara en person som pratar om väldigt mycket, men stänger ännumer inne. Som en sa till mej en gång: "Om inte du hade din blogg skulle du bli så depprimerad att du går sönder". Kanske är det så, kanske är det mitt sätt att kommunicera med mej själv, genom att låta andra läsa och bedömma mej utefter vad jag skriver. Jo, så är det nog.

Jag sitter här och funderar på vad jag fick höra tidigare ikväll. Det är ord som jag borde lyssnat på för länge sedan. Men som jag valt att blunda för, för det gör för ont att veta att det är nog det närmaste sanningen jag kan komma. Jag vill inte de, jag vill leva i min illusion. I min lilla fantasi om att "...en dag så kanske.." Men ja, livet är ju konstigt och har outgrundliga vägar. Så jag har ju aldrig hoppats seriöst på nåt, bara hoppats lite en gång eller kanske två gånger lite mer än jag borde.. numera bara i det tysta för mej själv.

Lyssna på sorgsna ballader hjälper inte, men det gör jag ändå.