Alla har vi rätt att behandlas med respekt och bli älskade. Bli älskade av dom som vi tycker om, på samma sätt som vi älskar dom. Känna att det är lika från bådas sidor och inte på nåt vis varken känna sej åsido satt eller osynlig. Det är viktigt för varje individ i sej att få känna sej sedd och lyssnad på. Det är oerhört viktigt i en relation. Dessutom är det minnst lika viktigt att kunna ta en diskussion som att föra en i relationen. Vad det än är för en realtion. När man tar en disskusion ska båda personera lyssna och den ena inte bara säga: "Jaja, det blir nog bra ska du se" som om man var en mindre vetande person av någon anledning. Att säga så till en människa som tar upp något med en person som den ser som ett problem, det är att nedvrädera en persons åsikter och tankar. Det är att hoppa sparka och stampa på den personen känslor, tyckande och tänkande. Det är kränkande, dessutom så är det manipulativt och jävligt att inte bry sej. Fastna i sina egna gamla fotspår. Det är farligt. Gör man de måste man nog tänka om, gör man de måste man ändra på nåt fast i sitt liv. Kanske byta jobb, eller flytta.. Vad vet jag.

Det jag vet är i alla fall att man verkligen inte ska ta skit. Är man med om något sånt här måste man försöka vara stark i sej självt och tro på det man kämpar för. Ibland måste man till och med ta till så drastiska metoder som att skapa distans. Distans som går att ta på; dvs flytta. Kanske inte långt, men tillräckligt för att det ska kännas. Visa att man verkligen menar alvar och visa att man först och främst finns och vill bli sedd.

Och som jag sa tidigare idag:
"hur ska han kunna visa att han älskar sin dotter, om han inte kan visa att han älskar dej?"
Det är ingen mening med att gå runt problemet i stora cirklar. Fokusera, välj rätt tillfälle (om de går) sen gör du vad som krävs för att få honom att förstå att man behöver mer än ord och sms. Man behöver det fysiska, mer påtagliga med. Det mysiga. Det gör vi alla. Trotts värmen utomhus!

You go get it, Darling! Jag tror på dej och jag vet att om du bara sätter ner foten ordentligt så löser allt sej till det bästa. Därför tillägnar jag allt det här till dej! <3

Den här dagen har varit konstigt.
Började skitdåligt, med att jag typ mosade min ena stortå med en låda, det blödde som fan i typ en kvart sen slutade. Jag fortsatte jobba eftersom det bar gjorde ont när jag verkligen gick långt eller så. Tog väl typ en kvart till sen slog jag i smalbenet så jag fick ett blåmärke där med. Tänkte de kan nog fan inte bli värre. Dagen gick. Fick sms. Stod att helgen inte blev som han ville men att vi ses ju på torsdag.
ye ye, tänkte jag liksom vart ju nästan självklart att det  var nåt sånt negativt som skulle hände. Känndes liksom i luften. Aja, allt kan man ju inte bestämma över, och vi ses ju på torsdag, om lite mer än en vecka.
Tänkte återigen "Dagen kan ju inte bli värre". Kom tills efter lunch. Då får ja näsblod. Och man bara "WTF?! orka."

Kände mej heldepp smsade Emil frågade om han ville käka glass med mej och de ville han. Så, ja hämtade min nya mobil (som ja fick eftersom ja råka ha sönder displayen i min gamla när jag var nere i lund första gången och träffade Patrik, Fredde och Kerstin) 
Gick på stan med Emil och Sebbe, dom skulle vänta på Jonne som slutade typ kvart över fyra. När Jonne kom drog jag hem. Anyway.
Nu sitter jag här och är sjukt glad och jag vet inte varför. Kanske ska sova. Är nog övertröttheten som har slagit till.

Btw, jag är sjukt rädd för att flyga har jag kommit fram till. Jag fattar inte vad jag gett mej in på! >.<

Mors dag är en högtid som uppmärksammar moderskapets mödor och firar minnet av ens moder, men är även en kommersiell högtid som i Sverige inträffar den sista söndagen i maj.

Massa bloggande från min sida det senaste känns det som. Min casual blogg verkar bli mer och mer varje dag, eller typ varannan dag i alla fall ^^

Funderade lite på allt möjligt när jag typ halvsprang till bussen (eftersom jag var sen som vanligt). På nåt vis så känns det som att livet blivit lite enklare att leva. Det  är lite lättare att ta sej igenom en hel dag. Liksom, Dagen idag har vart dryg och  sådär, men den har ändå gått väldigt fort. Fast mest eftersom jag lyssnat på en sjuk ljudbok, som vart mer spännande, wierd, konstig, äcklig ju mer man lyssnade, och den borde absolut inte nämnas här för då skulle ni tro att jag är jättekonstig, om ni inte redan gjorde de för då skulle ni väl hota med "männen i vita rockar". xP

Things changes.
Det vet vi alla. För det mesta till det possitiva. Och det blir man ju glad över. Vissa förändringar måste man dock fixa själv, eller snarare dom flesta förändringar måste man fixa själv åtminstone om det ska bli bra. Men till slut nån gång i slutet av den väg man valt så blir det bra. Det tror jag på. Jag tror också på att det mesta är vad man gör det till.
Tycker man att något är svårt så blir det de. Antingen man vill eller inte.

På samma sätt som jag hatar det tycker jag alltid på sätt och vis att det är skönt att komma till lägenheten. (det känns dock svårt att kalla ett ställe som man inte känner sej hemma på för "hem" så därför får min lägenhet heta just lägenheten.)

och btw, something have changed. And I know what it is. And im not so damn sure about anything anymore.

Now its your turn.

Är det för mycket begärt att bli behandlad med lite respekt?! Jag blir så jävla trött på vissa människor ibland.

Pappa skulle hjälpa mej idag, eftersom jag har tappat bort mitt leg, så jag fixade pass och sånt idag. Bestämde med pappa halv fyra utanför polishuset här i Borås. Fem över halv fyra ringer jag pappa, och undrar vad han gör. Eftersom han skulle ta det innan han åkte till servicekontorets förråd, där han parkera bilen. Får svaret:
"-Oj, jag glömde visst bort dig... igen. Förlåt. Vi löser de, är där om tio minuter ungefär."
Ja, vad säger man. Seriöst halvt gråtfärdig för att pappa bara "glömde" än en gång. Gick hem och kände att närsomhelst kunde jag börja gråta, värsta känslosvallvågorna pågår i mej just nu. Suck.

När jag kommer hem upptäcker jag nyplantering i mina blomkrukor utanför. Där gick min gränns, seriöst. Jag bad uttryckligen mormor och morfar att inte komma in och plantera om när jag inte var hemma. Tyckte att dom kunde hälsa på mej lite med liksom. Men nej det går nog fan inte. Bara för attjag tog pappas parti i fredags och sa till morfar att han inte skulle lagt sej i. Så jävla fegt. Väx upp för helvete; ni är ju för fan 70 år gamla.

Och jag känner mej rätt respektlöst behandlad just idag. Helvetes jävla skitdag det här blev.

Ibland undrar man varför man engagerar sej överhuvudtaget.

Vakanade imorses av att Simon väkte mej, min katt hade tydligen fått kattungar under hans säng. Klockan var väl halv åtta, uppenbarligen tyckte inte Pappa och Irene att det var så bråttom så jag fick fixa bort dom och städa upp. GIck och la mej en timme till, tänkte att jag inte skulle somna men det gjorde jag, vaknade av att pappa körde upp mej vid tjugo i nio ungefär och sa att vi har massa att göra.

Stressade i mej frukost och alla utom ja sprang omkring som yra hönor och visste inte i vilken ände de skulle börja. Uppgifter för dagen blev uttdelade, jag och pappa skulle hämta maten i Svenljunga, Irene och Simon skulle städa inomhus. När vi kom hem var endast posrlinskoppar framplockade, och jag och Pappa hade vart borta en och en halv timme. Jag bara suckade tog itu med att klä borden med sån där pappersvaxduksak, slutade med att pappa tyckte jag gjorde fel och att det såg snett ut och jag och pappa stod och skrek på varandra i fem minuter på gräsmattan, sen gjorde jag allt och var överallt tills vi var tvugna att ta oss ner till Strömma.

Där nere var det varmt och lite segt i väntan på Sandra. Spänt mellan Morfar och Pappa och lilla mormor som ska släta över allt. Det hängde liksom vibrationer i luften. Snackade och ventilerade massa med Irene både på dit och hemvägen, kändes bra. Känns skönt att äntligen ha en typ mamma igen. (usch nu sitter jag här och tårarna bara rinner igen, va sjutton är det med mej?)

Kom hem, började fundera på vad jag skulle ta itu med, var skirhunrig så jag började flytta på lite saker så jag kunde plocka in maten, drickan och resten av tilbehören. Pratar lite med Markus, kom på att jag sov i hans rum så jag sa det i förbifarten liksom och han fick spel, gick in och sparkade lite på mina saker, och ja sa "snälla rör inte mina grejjer, dom bara är där tillsvidare" liksom. Spelar ju ingen roll vart dom står menar jag, dom är minnst i vägen där. Och han blir skitsur och säger ut ur mitt rum och ta med dina jävla grejjer, och jag talar då om för honom att jag måste ha mina saker någonstans för vi har studentfest för sandra och dom kan inte i vilket fall som helst ligga framme och jag har ju inget  "eget" rum här hemma hos pappa, där jag kan göra av mina grejjer, samma andetag säger jag atthan får ta den disskusionen med pappa när han kommer hem.

Han tog den disskusionen med pappa, dirket när han kom hem; sa att jag måste ut ur "hans" rum och att mina grejjer är ivägen. Pappa talar då lugnt och metodiskt om för Markus att hans rum och hem är nere i Halmstad där han bor. Markus får spel och börjar skrika och gapa på pappa, in kommer då Morfar och lägger sej i. Jag känner mej mest bara i vägen och olustig.. Det är liksom inte alls bra. Slutar med att Pappa och Morfar skriker på varndra och Markus gråter och jag gick ut, och böjade demonstrativt bära in maten, trösta Sandra och se glad ut.

Sen dess har jag gått omkring med ett kul fejk smile som tagit på krafterna i både kropp och själ, men det är för Sandra skull, det är och har varit helt och hållet hennes dag. Har varit social och pratat och pratat och pratat, och jag är sjukt glad att min släkt består av 20 pers, om alla kommer utan flick/pojkvänner liksom. Annars vet ja inte om min fasad faktiskt hade hållit.

Nu är jag i alla fall väldigt trött. I huvudet, fick rådet att umgås med mami och papi, och visst det kan jag göra, men jag pallar inte prata med dom just nu. Känns som att någonstans har jag gjort fel. Can't stop the sad feeling.

Anyway.
Jag hoppas att Sandra hursomhelst har haft en helt jättebra dag. Förutom en del bråk; men det får man ha lite överseende med ibland. Jag tar inte fighten längre med vissa personer i detta hus.
/M

It sucks. Yes it sucks indeed.
Men ändå, pratat och pratat och pratat har jag. Vänt ut och in på allt. Nu måste jag göra nåt åt det. Byta jobb, ska jag börja med. Eller plugga; eller kanske byta jobb tillsvidare och se vad som händer angeånde plugga. Hitta nån distanskurs som ja kan läsa så jag får nåt annat att tänka på. Någon som har ett bra förslag?
Nu vill jag verkligen göra nåt nytt. Så, önska mej lycka till.

och, ja juste ja:
Its hard to let go, but if you find the strenght to do that, you will become a new and better person. Tomorrow is always a new day.