Ibland undrar man varför man engagerar sej överhuvudtaget.

Vakanade imorses av att Simon väkte mej, min katt hade tydligen fått kattungar under hans säng. Klockan var väl halv åtta, uppenbarligen tyckte inte Pappa och Irene att det var så bråttom så jag fick fixa bort dom och städa upp. GIck och la mej en timme till, tänkte att jag inte skulle somna men det gjorde jag, vaknade av att pappa körde upp mej vid tjugo i nio ungefär och sa att vi har massa att göra.

Stressade i mej frukost och alla utom ja sprang omkring som yra hönor och visste inte i vilken ände de skulle börja. Uppgifter för dagen blev uttdelade, jag och pappa skulle hämta maten i Svenljunga, Irene och Simon skulle städa inomhus. När vi kom hem var endast posrlinskoppar framplockade, och jag och Pappa hade vart borta en och en halv timme. Jag bara suckade tog itu med att klä borden med sån där pappersvaxduksak, slutade med att pappa tyckte jag gjorde fel och att det såg snett ut och jag och pappa stod och skrek på varandra i fem minuter på gräsmattan, sen gjorde jag allt och var överallt tills vi var tvugna att ta oss ner till Strömma.

Där nere var det varmt och lite segt i väntan på Sandra. Spänt mellan Morfar och Pappa och lilla mormor som ska släta över allt. Det hängde liksom vibrationer i luften. Snackade och ventilerade massa med Irene både på dit och hemvägen, kändes bra. Känns skönt att äntligen ha en typ mamma igen. (usch nu sitter jag här och tårarna bara rinner igen, va sjutton är det med mej?)

Kom hem, började fundera på vad jag skulle ta itu med, var skirhunrig så jag började flytta på lite saker så jag kunde plocka in maten, drickan och resten av tilbehören. Pratar lite med Markus, kom på att jag sov i hans rum så jag sa det i förbifarten liksom och han fick spel, gick in och sparkade lite på mina saker, och ja sa "snälla rör inte mina grejjer, dom bara är där tillsvidare" liksom. Spelar ju ingen roll vart dom står menar jag, dom är minnst i vägen där. Och han blir skitsur och säger ut ur mitt rum och ta med dina jävla grejjer, och jag talar då om för honom att jag måste ha mina saker någonstans för vi har studentfest för sandra och dom kan inte i vilket fall som helst ligga framme och jag har ju inget  "eget" rum här hemma hos pappa, där jag kan göra av mina grejjer, samma andetag säger jag atthan får ta den disskusionen med pappa när han kommer hem.

Han tog den disskusionen med pappa, dirket när han kom hem; sa att jag måste ut ur "hans" rum och att mina grejjer är ivägen. Pappa talar då lugnt och metodiskt om för Markus att hans rum och hem är nere i Halmstad där han bor. Markus får spel och börjar skrika och gapa på pappa, in kommer då Morfar och lägger sej i. Jag känner mej mest bara i vägen och olustig.. Det är liksom inte alls bra. Slutar med att Pappa och Morfar skriker på varndra och Markus gråter och jag gick ut, och böjade demonstrativt bära in maten, trösta Sandra och se glad ut.

Sen dess har jag gått omkring med ett kul fejk smile som tagit på krafterna i både kropp och själ, men det är för Sandra skull, det är och har varit helt och hållet hennes dag. Har varit social och pratat och pratat och pratat, och jag är sjukt glad att min släkt består av 20 pers, om alla kommer utan flick/pojkvänner liksom. Annars vet ja inte om min fasad faktiskt hade hållit.

Nu är jag i alla fall väldigt trött. I huvudet, fick rådet att umgås med mami och papi, och visst det kan jag göra, men jag pallar inte prata med dom just nu. Känns som att någonstans har jag gjort fel. Can't stop the sad feeling.

Anyway.
Jag hoppas att Sandra hursomhelst har haft en helt jättebra dag. Förutom en del bråk; men det får man ha lite överseende med ibland. Jag tar inte fighten längre med vissa personer i detta hus.
/M