Tror jag ska fortsätta på det lilla spåret jag började med i bdb igår.

Alla förändras vi med tiden. Jag har förändrats så sjukt mycket det senaste ett och ett halvt året, eller ja, sen jag blev fri och mej själv. När jag inte behövde tänka på någon annan än mej själv och jag har vant mej vid det. Jag kan komma och gå som jag själv vill i mitt eget liv, i mitt egna hem. Jag har ju faktiskt en egen lägenhet, med mitt egna liv i. Dit väldigt få faktiskt är välkommna, för att jag är så jäkla rädd för att de ska komma förnära och svik eller såra. Jag är sjukt rädd för det..

Har suttit och lyssnat på Playdio sen igårkväll, och funderat på vad som hände. Vad som hände med Emelie, eller M:et som fanns för två och tre år sen. Som fanns när jag gick i gymnasiet. Men hon är långt borta, i en annan tidsrymd. Far away from here. Jag vill heller inte ha henne tillbaka. Det är det inte värt.. Hon var ingenting, hon var tyst och sa ingenting och var den som gjorde de hon blev tillsagd och aldrig gjorde nåt som hon inte fick. Det förändrades, drastiskt, sista året i gymnasiet. För första gången i mitt liv, tyclte jag öppet illa om en lärare, vilket slutade med att jag skolkade.. Väldigt mycket från vissa lektioner. Tror endast att jag lämmnade in en uppgift i ämmnet textkommunikation C och fick VG för att min klassföreståndare vad helt jävla underbar, och fattade mej bättre än den  där jäkla vikarien.

På sätt och vis fick hon mej att bli en annan människa, hon startade förändringen. När jag började inse att jag kunde göra vad jag ville med min tid. Jag kunde strunta i de som jag tyckte var tråkigt. Jag hade väl vad man skulle kunna kalla skrivkramp (och jag fattade inte hennes korkade uppgifter och dessutom var hon ju noll pedagogisk så förklara kunde hon inte heller göra).
Jag saknar inte den tiden, jag saknar inget på den tiden på sätt och vis. Fast ändå saknar jag delar, delar med dom vänner som inte förstod mej senare, när jag väl mådde dåligt på riktigt, dom vänner som jag sa sanningen till men vägrade inse den, och sen slutade säga nåt alls till liksom. Det känns ju rätt poänglöst om dom ändå inte lyssnade på sanningen så varför hitta på nåt som ligger närmre. Ah well, personer kommer och går i en ens liv det får man leva med. Känner mej rätt gammal som inser detta nu, som känner att det är självklart allt det jag skriver. Det är inte lika sjävklart för alla liksom.

Hur som helst vad jag ville komma fram till med allt det här är att om man inte vågar så vinner man inget, om man inte chansar så är det mycket liten chans att det händer nåt som ens liknar de man vill ha ut av en situation. Men det är inte alltid bollen ligger hos en själv, man måste vänta ut personer som är lite segare än en själv. Men först och främst göra klart vad som gäller för en själv. Sen om det inte funkar får man väl göra det bästa av situationen och lämmna det som det är, och absolut inte tänka för mycket. Det är något jag håller på att lära mej, och det funkar ibland i alla fall.