Jag var ute och gick igår, hemma hos pappa.. Alldeles ensam i skogen. Det var rofyllt för en gång skull. Tankarna och känslorna fick spela fritt i sitt spelrum. Jag tänker hur mycket jag älskar det här stället, hur mycket jag ibland saknar att bo här ute, men samtidigt så skulle jag inte klara mej utan stan. Jag klarar en helg, ibland hela veckor utan stan, men ändå tillslut nånstans så längtar jag hem till mitt ställe, mitt place där jag kan vara mej själv och bara strunta i vad alla andra tycker och tänker. Jag får tycka och tänka själv i mitt egna space. Det får jag inte härute om jag inte går ut själv och tar en promenad.

Blev lurad innan med. Jag hatar de, lika mycket som jag hatar överraskningar. Fy vad hemskt, det är som ett sug i magen som känns helt fel och helt mot alla principer liksom. Man vet att det låter helt ologiskt men ändå går man på de. Suck. Jobbiga människor.

Shit, det blev ett litet uppehåll på en sisådär 4h medans åskan gick förbi hemma hos pappa. Nu är jag tillbaka i trygga stan. Ska dricka kaffe och äta ett äpple nu tror jag allt.