Jag är patetisk.
Jag ljuger för mej själv för jag låtsas att allt är bra.
Det känns bra på ytan när jag säger at allt är bra.
Jag vill inte vara patetisk.

Men det är klockrent, när jag kommer hem och tänker: "Nu ska jag laga nåt jag inte ätit på länge och som jag tycker om." För att jag känner mej hungrig, illamåendet och det magonda från jobbet har gått över, påvägen hem. Lagar korvstroganoff, det har ja inte ätit sen.. ja vet inte när. Det är ju gott, jag älskar de liksom. Enkelt och går på typ en halvtimme. Lagar färdigt maten, låter den står och tar en macka. Kvar står den färdiglagade maten på spisen orörd. Fortfarande..

Engagerar mej i det jag kan förstå, för jag kan inte vara min egen psykolog.

Skärpning Sandra. Jag vet att du kan, och du borde. Jag tycker fortfarande att du ska sätta hårt mot hårt. Jag finns här, alltid. Tre och en halv timme bort, men ändå. Det är inte så länge om det verkligen skulle behövas.  Stå på dej, jag vet att du kan! Du behöver de för din egen skull och inte minst Wilmas! You go girl!