Igår skrev jag om vad som är normalt och inte, tänkte spinna vidare lite på det temat. Läser ju som många vet genusvetenskap. Vilket gör att man helt plötsligt blivit mer medveten om vilken typ av värld vi lever i.

Idag fick vi frågan på föreläsningen om vi ville kalla oss feminster. Vill man verkligen de? Det är nåt man kanske inte skriver under på. Men varför skulle man inte genast skriva under på det påståendet? Jo därför att man i allmänhet associerar just ordet "feminism" till nån typ av manshatande überflata. Det är inte sant. Inte någonstans. Visst kanske det finns, det ska jag inte säga nåt om. Men mycket av feminism handlar i grund och botten bara om jämställdhet. Mycket om att kvinnan inte ska ses som "the other", utan att hon är en individ som vem som helst. Men egentligen innefattar det inte bara kvinnan, utan andra grupper som också är utanför. Det känns lite skumt att man omedvetet klumpar ihop män (överst) och sen kvinnor + andra i det patriarkat vi lever i. Det finns mycket som influerars av feminism överallt i samhället. Dock behöver man ju som feminist inte skriva under på alla deras olika tankar och tankesätt.

Det finns dock en rädsla i samhället för just feminism. Säger man öppet att "hej jag är feminist" så får man inte riktigt det bemötande som man kanske skulle ha fått om man presenterade sig som sig själv och snackade om feministiska åsikter (utan att säga att de just är feministiska). Det finns en sorts rädsla för just ordet "feminism". För visst vill de flesta ha ett mer jämnlikt samhäll? Men hur det ska uppnås är ju den kluvna frågan. Jag personligen tror att det kan vara svårt att uppnå, om kvinnor måste bli jämnlik på mannens vilkor, det vill säga utefter den hetronorm vi lever efter. Jag tycker mer att samhället ska vara jämnställt utefter den egna personliga preferensram man som individ har.

(En liten parentes, det är lite roligt att det är radikalfeminsmen som ligger till grund för dagens feministiska politik i Sverige, och det är till viss del på grund av den vi har den sexualbrottslag som vi har idag.)

Jag skulle nog vilja påstå att jag själv personligen är kluven i frågan om jag är feminist eller inte, men efter lite eftertanke får jag nog kapitulera och säga att jag är feminist, åtminstone lite grann. Jag har nog mest inte bestämt mig för vilken typ av feminist jag är. Återkommer nog till det någon annan dag när jag funderat vidare..

(Det här är förresten min personliga betraktelse och fundering som jag kände att jag ville dela med mig.)
/Em