Well, jag har suttit här hemma hos min pappa i en vecka. Eller ja.. jag har ju gjort en massa saker och så så jag har ju inte suttit still i en hel vecka, men jag har varit här ute i alla fall. Det har varit lite smådrygt till och från, men ändåså nu när dom kommer hem om en stund så har jag ingen lust att träffa dom. Vill inte vara social, vill inte träffa folk i allmänhet, vilket känns lite udda. För i normala fall är jag inte en antisocial person eller hur man nu ska uttrycka de. Men jag har fått en släng av den så kallade "emo-sjukan" tror jag. Jag är väldigt emotionell, precis som jag skulle vara i hormonell gugning (om de nu finns nåt som heter så). Så på sätt och vis har det varit väldigt skönt att ha en hel vecka för sej självt i ett stort hus.
Hursomhelst..
Jag satt och grät igår. Jag satt och funderarde på vad jag ska göra och hur jag ska göra och hur jag vill ha de. Men jag kom inte fram till ett skit om jag ska vara helt ärlig. Jag är inte ens sugen på att plugga till lärare längre. Känner mej helt omotiverad innan jag ens börjat och det känns inte riktigt som att det skulle vara den mest lyckade starten jag haft på något överhuvudtaget.
Va sjutton gör man då?
Var hittar man drivkraften i mej igen?
I wan't something but i dont know what it is, how do i find that out?

Och jag har suttit och funderat på hur människor tänker i eftermiddag. Men jag kan inte förstå. Varför inte bara vara enkla och säga som det är, typ "Ja jag tycker om." eller "Nej jag vill inte."
Hur svårt kan det vara liksom, dessutom betyder nej ofta nej. (Kände att jag behövde skriva de där).
Och jaaa, tjejer tänker kanske konstigt. Men det handlar nog mer om att dom är tjejer och många verkar ha en bit svårt med dära att vara 100% ärliga. I vissa fall spelar de ingen roll. Men i vissa fall gör det liksom ont. Det gör ont att bli sviken ett förtroende som man faktiskt gett någon. Men det spelar verkligen ingen roll det är över ett år sen nu. Jag mår kanske bra ibland, i alla fall.
/M