Var jag otlydlig på nån nivå? fanns det på nåt vis en enda förkling till att jag gjort fel? Jag tror inte jag har det. Jag tror inte att jag gjort nåt annorlunda. Jag vet då inte vad som orsakat de.
Allt handlar om känslor som jag inte kan besvara, om känslor som finns där som jag antaglien aldrig kommer tala om för någon, och det finns tveksamma känslor som inte riktigt går att stoppa in i ett fack. Jag kan förstå vissa känslor, men jag kan inte göra nåt åt dom. Förtränga dom och låtsas att allt är bra, det är det vanliga. Men hur ska man reagera på saker som personer släpper ner som en kalldusch, saker man trodde var över; känslor man trodde man hade lagt bakom sej. En riktig kalldusch.

Va fan ska jag säga? Jag vill bara sätta mej ner och gråta, gråta som när ja va 12, men vem ska trösta? Vem tar hand om mej när ja faktiskt inte orkar mer? För jag tror jag har insett min begränsning. Så länge saker inte handlar om mej personligen kan ja lyssna komma med råd och ha bra idéer till det mesta. Men så fort det handlar om mej, så fungerar ingenting. Det mesta blir fel och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Dessutom tror jag att allt har sin grund i vad som hände när ja var liten, i vad som hände med mamma. Skillsmässan, hoten, bråken och ansvaret på mej. Som inte borde ha funnit men som jag tog på mej för att jag är den jag är, jag löser saker och ting, jag tar tag i problem. Så länge inte jag är centrum, för jag orkar inte. Det är liksom lättare att vara personen som står utanför och ser på, än att vara personen som faktist får hjälpen. Jag ber inte om hjälp, för jag tror inte jag vill ha nån. Jag vill bara ha någon som lyssnar på mej när jag måste prata. Och just nu finns ingen.

Nu ska jag sova tror ja, för det behöver ja efter ungefär fyra veckors riktigt dålig sömn.
Dessutom måste man ju va trevlig på jobbet. -.-
/M:et