Idag fyller bror 18, undra om han tycker det är stort? Jag tyckte inte det var så stort, men det kan bero på att jag fyllde typ först av alla ja kände då :P Så det fanns ju liksom ingen att fira med liksom. Tillbringade dessutom den dagen ensam. Var i skolan och sen satt ja hemma tills en vän till mig då kom och drog med mig ut på en promenad och spenderade lite pengar på att köpa några presenter till mig själv. Vad jag minns så ringde inte ens min papi den dagen, men det kan ju vara så att jag förträngt det med.

I alla fall, nu är det påskafton och det är jättefint väder ut så man ska ju inte klaga på de, och jag spenderar dagen med P så jag kan ju inte klaga på de heller direkt. I det stora hela så kommer dagen bli bra eftersom den redan är bra.

Igår var jag med P's familj och firade hans mor. Det var trevligt och roligt. Jag tycker om dom allihop.. de verkar alltid så positiva och glada :)

Funderar lite på skolan, det är mycket att göra på lite veckor. Om fem veckor så ska jag klarat av en matteredovisning, en paneldebatt och en hemtenta. Det känns som tight med tid, men man får väl ta sig i kragen och engagera sig. Men det känns liksom stort och hopplöst. Hur ska man kunna välja en person att vara i en paneldebatt? Hur ska man kunna förklara hela tal eller naturliga tal så att en grupp med sexåringar ska förstå? Och vad sjutton ska man välja för ämne på en hemtenta som ska beröra både kls och tsi kursen? Dessutom har man bara en vecka på sej med massa föreläsningar däremellan. Eftersom att det ska vara en essä med så känns det nästan ännu mer hopplöst eftersom att jag måste hinna med att lära mig vad det är. Men saker och ting brukar ju lösa sig i sinom tid, men ändå liksom. Det är nog egentligen inte så svårt som det känns att göra om man väl engagerar sig, det borde ja ju veta.

Slut på whine for now. Det löser sig, det gör det alltid. Ska bara hitta fokus :)
/Em